Tips om Europa

Vi tycker mycket om att göra weekendresor i Europa - våren 2024 har vi besökt Oslo, London, Alicante, Malmö, Barcelona, Nice, Pisa, Neapel och i sommar väntar Härnösand, Oslo, Kiruna och Ästad Vingård. Vi har här samlat många bilder och mängder med tips om ca 40 weekendresmål i Europa - i länder som Storbritannien, Polen, Spanien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Italien, Danmark, Nederländerna, Norge, Sverige. Ni hittar tips om boende, restauranger, stränder, sevärdheter, utflykter, kommunikationer, shopping mm. #weekendresa #barcelona #london #nice #rom #berlin #köpenhamn #demmereserjordenrunt http://demmereserjordenrunt.blogg.se/2024/may/tips-om-manga-harliga-weekendresmal.html

Så kom då den dagen som jag lite gruvat mig för. Naturligtvis kunde vi lagt upp det med lite kortare stopp tidigare eller t o m gett oss av någon dag tidigare, men nu var det för sent att ångra sig. På ett dygn skulle vi förhoppningsvis komma ända till Istanbul. Egentligen nog inte så särskilt långt i mil räknat, men de långsamma tågen och flera byten gjorde sträckan tidsödande. Vi gick upp tidigt och efter lite frukost i köket tog vi bussen ned till stationen. Det kändes att det var söndagsmorgon, inte så mycket folk ute, men bussarna verkade gå som vanligt. Vi övervägde att köpa lite färdkost på stationen, men gav upp det. Damerna som sålde bröd av olika slag var mer inriktade på att ladda ugnarna än på att ta hand om kunderna. Väl på tåget var det slut med söndagsfriden, det var ganska fullsatt. Detta var en ny vacker sträcka. Tåget gick stadigt uppåt genom frodig grönska och förbi strömmande vatten tills det plötsligt vände nedåt. Man kunde märks en del hotell och jag såg också en skylt om skidbacke. De här bergen är nog bekvämt tillgängliga från Bukarest. Efter några timmar blev det slättland, faktiskt riktigt platt innan vi kom in i Bukarest. Jag uppfattar det som stationen ligger i norra utkanterna, det var visserligen tätbebyggt i stationens närhet, men inte riktigt stadslikt. Vi handlade på stationen, här var både utbudet och servicen bättre. När jag skulle handla vatten och annat drickbart visade sig att kylarna som varorna stod i var låsta. En dam i en liten lucka plockade istället fram de hon såg att man önskade och levererade det genom luckan. Peter handlade bröd och bullar och vi lyckades göra av med en hel del av våra rumänska pengar. Förutom i automaten för bussbiljetter hade vi kunnat klara oss med bara kort. Sedan steg vi på tåget mot Bulgarien. Det var en kort och lugn resa i ett litet tåg. Vi åkte över slätt med odlingar av raps, solrosor, majs och säd. Det var mycket grönska kring banvallarna, ibland inskränkte det utsikten. Vi såg också ett område med oljepumpar! Donau som här är en verkligt mäktig flod utgjorde gräns till Bulgarien. Vi passerade över på en hög och mycket lång bro och såg att på den bulgariska sidan finns här mycket industrier och hamn, den rumänska sidan såg mycket mer orörd ut. Det var både rumänsk och bulgarisk passkontroll och bulgarerna tog med dig passen en stund. Vi hann anlända till denna resas mål, staden Ruse innan fick dem tillbaka på perrongen. Där pratade vi en del med andra resenärer och kunde konstatera att vi inte var de enda som reste utan att ha kunnat ordna reservationen för den sista sträckan från Dimitrovgrad till Istanbul. Jag delade med mig av det jag inhämtat, att det var vid nästa byte i Gorna Orjahovitsa som vi skulle kunna ordna detta. Den som särskilt utmärkte sig i detta blandade sällskap av turister var Dafne en 77årig klart överviktig kvinna från Nya Zeeland som gick med en sådan där specialkäpp som gav bättre balans. Hon förklarade utan dröjsmål att hon nyligen opererat sin knän och nu var i skick att äntligen göra denna resa. Hon hade son och barnbarn (dessa australier) och de såg ut att förvalta traditionen från ”down under” med långresor som backpackers väl. När vi fått våra pass kunde vi borda det väntade bulgariska tåget mot just Gorna Orjahovitsa. Peter och jag satte oss i en nästan tom första klassvagn. Den här resan bjöd på mycket naturscenerier. Det var skogigt, mycket grönt och bergigt. Vissa avsnitt var jag nästa rädd. Vädret var ju fortfarande mulet och med regn emellanåt och när tåget for nerför och omväxlande släppte på och bromsade med stort gnissel kändes det osäkert. Av kartbilden i tågkartan for vi ibland i öglor, det var svårt att märka och kan ha skett när vi åkte i tunnlar. Vid varje station (även de vi inte stannade vid!) stod en stins i givakt. Så var vi äntligen i detta Gorna Orjovitsa! Vi kastade oss iväg mot stationsbyggnaden och till luckan med text ” Internationel” någonting. Några schweiziska tjejer hann före oss. De lyckade inte få några reservationer!! Jag nöjde mig inte med vad de förmedlade utan försökte själv sätta kvinnan i luckan till svars. Det var ju just här vi fått rådet att ordna med dessa reservationer! Hon var så där avvisande beklagande och inte hjälpte det att hon inte ens kunde bekräfta att det fanns något tåg idag. Hon ryckte på axlarna, ”perhaps bus”… ”Gänget” som skulle till Istanbul gav dock inte upp. Alla ville fortsätta till Dimitrovgrad och hoppades på bättre lycka där. Ingen ville riktigt tänka tanken vad vi skulle göra där om det inte gick. Dafnes son Dean sa: det är ju lågsäsong, det kan inte vara fullt. Och Dafne sa att hon som var så gammal skulle ha första tjing på sovplats. Nästa tåg gick efter en cirka en timma. Nu for vi genom mer tätbefolkade trakter. Landet känns ytterligare lite fattigare än Rumänien. På ett ställe höll man på att anlägga den största solenergiparken jag sett. Jag tror att det var det man sysslade med i alla fall, tyvärr till priset att hela bergssidan såg ut som ett sandtag. Ska man döma efter tågtoaletter är Bulagien också sämst, snäppet uslare än Rumänien. Toan är en toasits ovanför ett hål i golvet, mycket sparsamt med vatten både för spolning och handtvätt, men en liten liten gästtvål ligger bredvid handfatet. Nu började mörkret falla och när vi enligt tidtabell kom till Dimitrovgrad var klockan över tio på kvällen och stationen nästan helt nedsläckt. Vi fann dock en dam i en lucka. Hon hade inga reservationer att utfärda, men sa att vi kunde köpa av konduktören. Det var en nervös väntan på sovtåget som utgår från Sofia. Vi började visst samspråk med en engelska som väntade på samma tåg (dock med gällande reservation.) Hon verkade prata lite med en del från lokalbefolkningen som uppehöll sig på stationen. När tåget kom var konduktören positiv och släppte snabbt in oss i sovvagnen och portionerade ut oss i kupéerna. En stackars fransyska som nog trott hon skulle få kupén för sig själv och brett ut sig fick försöka tänka om. Den engelska damen som visade sig heta Susan och Peter och jag skulle in. Det kändes först oklart var man skulle få plats med bagaget. Peters ryggsäck fick plats på en hylla över fönstret, min under min säng och Susans fyrkantiga jättelåda fick hon till slut in under den andra sängen. Vi fick lakan och försökte få till sängarna i röran. Till slut var det ganska OK. Vi hann sova lite innan bulgariska passkontrollanterna kom på och samlade in våra pass. Tåget stod still tills de kom tillbaka. Sedan for vi en stund till. Konduktören förvarnade om det som vi redan visste, vi skulle vara tvungna att gå ut för turkisk kontroll. Så först var det att klä sig, vänta till det var vår vagns tur att gå ut och visa passet på ett kontor där det stämplades. Sedan skulle vi in på tåget igen, gå ut med allt vårt bagage och det röntgades. (Dock utan att de verkade märka kniven i Peters packning, våra termosar eller mina gåstavar..). Sedan fick vi vänta lite igen medan de letade igenom tåget. Varför allt detta skulle vara nödvändigt, dessutom klockan två på natten förstod vi inte. Och för den som kanske tycker att man som resenär kanske skulle välja en annan avgång på annan tid för att slippa detta vill jag säga att det finns faktiskt bara avgångar nattetid! Detsamma ska tydligen gälla bussar, men där baserar jag mig på hörsägen. Peter hade svårt att somna om, inte jag. När vi började vakna till på morgonen kunde vi konstatera att vi var försenade. Gjorde inget, vi hade ingen särskild lust att gå upp till ordinarie ankomsttid 6.30.

Vi blev ensamma i vår sovvagnskupé redan vid sextiden och kunde lugnt ordna med lite tidig frukost och packa ihop. Landskapet var verkligen vackert, men inte från din bästa sida i gråväder med viss dimmbildning. Vi såg stundom kor och får med herdar och anade snö högre upp på en del bergssidor. Första intrycket av Brașov var inte så positivt. Breda billeder och stora, gråa bostadskomplex. Det visade sig också när vi kollade vägbeskrivning till hotellet att det var långt dit, flera kilometer. Så vi började gå och ryggsäckarna kändes snabbt tunga. Det bästa jag kunde säga just då var att även om stadsplaneringen verkade gjord för bilar och det var glest med övergångsställen så respekterades fotgängarna och hade absolut företräde. Intrycket förbättrades när vi kom fram, hotellet låg i utkanten av den gamla staden som är det som gör den till ett turistmål. Vårt hotell låg på tredje våningen i ett gammalt hus med branta trätrappor och var en slags Air and B med några rum kring ett gemensamt kök. Vi hade fått information via whats-up om hur vi kunde komma in och lämna bagaget i köket. Sedan gav vi oss ut för lite mer frukost och hittade ett ställe med bra, men lite dyrt utbud. Väl incheckade en stund senare insåg jag att vi borde ordnat med reservationer för morgondagens förstasträcka. Vi fick ge oss tillbaka till stationen. Denna gång med buss, vi hade ju sett att det fanns sådana. Vi fick råd om bussnummer och att man kunde betala på själva bussen med kort. Det senare stämde inte för oss, kortet accepterades inte så det blev en gratisresa. Reservationen ordnades ganska lätt, men i efterhand retade vi oss på att den vi fick var till andra klass trots att vi visat upp våra första klasspass innan damen ens ville göra någon. Vi passade på att göra lite inköp inför morgondagen och konstaterade att vi fick mycket för pengarna. Att frukosten blev dyr berodde troligen på att vi var i värsta turistområden. Inte heller nu lyckade vi med biljettköp gör bussen, den lilla kiosken för man skulle kunna köpa biljetter var stängd, kanske p g a att det var pingstafton. Men när vi kom fram till gamla stan igen var där en automat för vi handlade bussbiljetter för morgondagen. Det fanns en tvättmaskin undangömd i en smart i köket! Strålande, det behövde vi! Vi gick runt en hel del i staden. Främsta sevärdheten är den stora gotiska katedralen. Den byggdes på medeltiden

Under natten hade det regnat, men vi hade inte märkt någon åska trots att det utlovats. Packningen tog lite tid eftersom vi skulle checka ut, lämna bagage här och bada under dagen, och som sagts vädret var ostadigt. Men vi fick uppehåll hela dagen, regnet kom till kvällen. Vi hade bestämt oss för att inte boka bad p g a en del svårtydd information på nätet. Vi satsade på att inte komma alltför sent. Vi skulle kunna åka trådbuss ända fram trodde jag, men en ”hjälpsam” man fick oss att ta ett annat bussnummer, och det kändes fel ganska direkt. Men några kvarter åkte vi i en buss som påminde om de trådbussar jag sett på bild från Stockholm före högertrafiken! Vi bytte och fick åka en vanlig buss istället. Vi gick av vid Hjältarnas torg. Det är en stor öppen plats omgiven av monumentala byggnader och med en jättestor staty, eller rättare statyer i centrum. Knappast hemtrevligt, gjort för stora parader, men vi förstod av Ágnes att torget också används vid demonstrationer. Szechenyibadet ligger i en park i närheten. Det är det största terminalbadet i Budapest , har ganska stor ytor utomhus och är det enda på Pestsidan. Ungerska är ju ett språk man i stort inte begriper alls och trots en stor andel turister är det mycket som inte förklaras. Annat känns igen, som ett armband med vad som ser ut som ett klocka som används att öppna och stänga skåpen. Men först går man liksom igenom en sluss, som en liten badhytt med dörrar i två riktningar. Där byter man om, går ut iförd badkläder på andra sidan och tar sig ett skåp. Herrar och damer kan på så sätt byta om och ha sina saker tillsammans! Sedan ska man duscha, där hänvisas damer åt ena sidan och herrar åt den andra. Peter säger att han såg anslag om att man skulle duscha utan badkläderna, men jag såg inget sådant och såg alla andra duscha lite pliktskyldigast. Jag gjord vad jag kunde för att känna mig ren på kroppen under baddräkten. Därefter kan man pröva på ett otal pooler, de flesta inne, men några stora ute. Vid vissa finns anslag om temperatur. Den varierar mellan 38 och 27 (utebassängen tänkt för simning). Vissa utepoolet har högre temperatur på vintern! Utemiljön har också solstolar, men de inbjöd inte denna dag, det var svalt och regn i luften. Vi hittade också en ”vanlig” bastu, gemensam men med anslag om att man inte fick slänga vatten på stenarna. Ångbastu verkade helt full, vi avstod. Men vi vågade oss in ett rum eller kanske skulle man säga grotta där man skulle inhalera salt. Det var knappt ledljus, man famlade sig fram till stenbänk och satt sedan en stund i dimman. Om man slickade sig om munnen smakade det salt och kanske kändes luftrören lite bättre? Denna dag räknades prismässigt som ”holiday” p g a att det var fredag före pingst och kanske gjorde det att det var mycket folk. Dock kändes som det var mycket långväga turister, amerikaner och kineser och japaner inte minst. De där unga asiatiska paren som filmar allt de gör gick mig lite på nerverna. Kanske kommer någon som känner mig upptäcka mig på en honeymoonfilm när jag envist förföljer en ung man som spelar in sig själv och sin fru/flickvän i strömbassängen. När jag väl var i bild kom jag inte ur hans bakvatten. Efter badet tog vi Metro mot saluhallen. Metron i Budapest är inte alls enhetlig. Från Hjältarnas torg gick M1 och den kändes nästa museal, både stationer och vagnar. Korta perronger och korta tåg, allt väldigt välbevarat. Sedan åkte vi en annan linje, det var mer som man är van. Saluhallen gjorde oss lite besvikna. Visserligen en hel del att titta på, kanske framför allt utbudet av kött från fjäderfä och korvar också pepparfrukter förstås. Det var ju inte aktuellt för oss att handla, vi hade egentligen kommit för att vi trodde vi skulle hitta något bra ställe för en måltid innan tågresan, men där fanns inget matställe. Vi hittade en restaurang i närheten, kanske lite finare än vi tänkt. Jag åt ankbröst och det var gott, men köttet väl rött. Efter maten hann vi med att promenera utmed Donau ända till parlamentet. Jag började känna av min höft, vi har verkligen gått mycket. Vattenståndet i Donau verkar lågt, men inte då det ger problem. Utflyktsbåtarna ligger där och vid flera ropade de bokstavligen efter kunder. Framme vid kajkanten vid parlamentet finns en kraftfull konstinstallation i form av olika skor i brons. Här sköts många under kriget, judar och oppositionella och en del kroppar fann man förstås på stränderna. Regnet började dugga och det var dags för oss att återvända till hotellet för att hämta våra ryggsäckar. När vi kom ut från hotellet regnade det rejält och det var tur att vi hade så nära till stationen. Vi kunde installera oss i vår sovkupé, men blev inte ensamma där. Ett tyskt par från Wiesbaden delade den med oss. De skulle vara i Transylvanien med vänner, bl a för att vandra. De hade erfarenhet från fler resor till Rumänien. De förberedde oss också för att det skulle bli passkontroller mitt i natten trots att Rumänien nu är med i Schengen.